Dagens Nyheter, May 2006
Mannen, målaren, myten
Utställning
Per Enoksson
Milliken Gallery, Stockholm
Visas t o m 10/6Niklas Eneblom
”Action/Drama”
Galleri Magnus Karlsson,
Stockholm
Visas t o m 10/6Wes Lang och
Donald Baechler
”Skulls and shit”
Galleri Loyal, Stockholm
Visas t o m 11/6Kommer ni ihåg filmen “New York Stories”? I en av filmens tre delar agerar Nick Nolte konstnär och lever ut alla tänkbara klichéer om manliga målare. Han har det svårt, är socialt inkompetent och dricker. Och han målar stora expressiva dukar.
Det var förstås en grov och trivial förenkling av ett konstnärskap, men för tiden saknade filmen inte helt verklighetsförankring. Konstscenen på 1980-talets slut ockuperades av manliga målare med stora egon och stora målningar. Många av dem hade ungefär samma självdistans som Nick Noltes rollfigur.
Sedan dess har manligheten förklarats i kris. Den har plockats i bitar av teoretiker som Susan Faludi och Abigail Solomon-Godeau och gjorts till undersökningsföremål av kvinnliga konstnärer som Barbara Kruger och Maria Friberg. Den utlevande och svårmodige manlige konstnären har förpassats till giftskåpet och fungerar mest som historiskt skräckexempel.
Med målarpatriarken detroniserad kunde man tro att konstnärsrollen skulle bli mer könsneutral. Men så är det inte alls. Jag blir fortfarande förvånad över hur enkelt det är att se om ett konstverk har gjorts av en man eller en kvinna. Det handlar delvis om motivgrupper, men också om material och berättartekniker.Många samtida manliga konstnärer använder ett intimt berättande, där teckningar och bildsviter går över och in i varandra. Serieteckningsvärldens figurer och uttryck återkommer gärna och konstverken är ofta uppbyggda i sekvenser som bjuder betraktaren till närgången inspektion.
På Milliken Gallery visas just nu Per Enoksson, en av de mest intressanta representanterna för denna tendens. Enokssons måleri vindlar sig fram i ett hektiskt bildrum där figurer spränger in i varandra. Här finns en hel del pojkrumsreferenser som rymdgubbar och framrusande tåg.
Det skulle kunna vara besvärande, men Enoksson undgår att stelan i en viss gestik främst genom att han arbetar associativt och låter slumpen styra.
Det gör inte Enoksson ”spontan” på samma vis som den expressiva konstnärskaraktären. Snarare handlar det om att han kombinerar sina personliga referenser utifrån olika infall. Här blandas allt från barndomens bilder till reflektioner över samernas historia.
Enokssons styrka ligger i att han lyckas binda samman bildspråket med själva berättandet. Teknikerna i en målning skiftar från måleri över teckning till påklistrade märken, på samma vis som berättandet går från det stora och allmängiltiga till det mer personliga. Det finns en lekfullhet i Enokssons målningar som ger dem en välbehövlig självdistans.Mycket i den samtida konsten berör teman som också traditionellt har förknippats med manlighet. Ensligheten är ett exempel, även om det inte längre handlar om romantikens ensamme vandrare utan mer om ett betraktande utanförskap.
Ett sådant tema finner vi hos Niklas Eneblom på Magnus Karlsson, som arbetar med ett stillsamt och tablåartat berättande med stor detaljrikedom.
Enebloms måleri visar en värld sedd utifrån. Den förefaller vara befolkad men visar inte upp mycket till liv. Ljuset ger intryck av skymning och sandstränderna, bostadshusen och fabrikerna ser ut att vara skildrade efter stängningsdags. Inte ens i målningen ”My Dead Friend’s Dead Friend”, där en lägenhet blåses ut av en explosion, syns några människor till.
Känslan av enslighet förstärks av att målningarna domineras av bakgrundens himlavalv. Det ger ett vidsträckt intryck som för tankarna till såväl norrländska som amerikanska landskap.
Här uppstår ett intressant möte mellan den detaljrika realismen och rent abstrakta måleriska egenskaper.
Samtidigt undrar jag vad det är för värld jag tittar på. Jag kommer att tänka på Ulf Wahlbergs melankoliska bilder av bilvrak. Eneblom målar inga vrak eller ruiner, ändå frammanar bilderna en sorts nostalgi över manliga tecken. Kraftledningar (som förstärks av en skulptur av kablar och kabelstegar i lokalen), fabriker, vägar. Det är inte okomplicerat.
Men Enebloms nostalgiska romantik är ändå inte alls så komplicerat som Donald Bechelers och Wes Langs utställning ”Skulls and Shit” på Galleri Loyal, där fokus ligger på dödskallen.
Dödskallen är förstås ett motiv som figurerar i mängder av olika konsthistoriska och kulturella sammanhang. Denna mångfald gör motivet intressant, det är både tomt och samtidigt överlastat med mening. En dödskalle kan beteckna vad som helst, från ett ödesmättat vanitasmotiv, till en sjörövarflagga.
Dessvärre bygger Wes Lang och Donald Baechler på några av de mest uttjatade och ointressanta av manliga stereotyper när de parar dödskallen med olika nakna ungmör.Döden och jungfrun är ett klassiskt motiv, men det motiverar knappast utställningens bilder. Här ligger en slank naken kvinna (i högklackat) på ett överdimensionerat timglas och med en dödskalle över ansiktet. I en annan bild möter ett rökande skelett med spritkrus i ena handen och en halvnaken kvinna i den andra. Någon tjej visar könsorganen. Man baxnar.
Möjligtvis handlar det för Lang och Baechler om flera lager av metanivåer, men för mig döljs dessa av den pubertala erotiken. Stereotyperna ifrågasätts inte, tvärtom gömmer sig konstnärerna bakom dem genom att använda en lika stereotyp ironi. Skulls and shit, liksom.
Bara för att det är lätt att känna igen ett manligt uttryck betyder det inte nödvändigtvis att konstnären har fastnat i nya klichéer. Många arbetar medvetet med att förskjuta och problematisera sina roller. En del gör det inte. Utställningen på Loyal får mig att känna mig lika fånig som jag gjorde när jag såg Nick Nolte leva ut sin idé om konstnären på duken. Det är inget framsteg.Håkan Nilsson
